SM-semifinalerna
Det var över 2 månader sedan jag skrev här senast, det har varit mer eller mindre högsommarvärme hela maj och hockeysäsongen känns väldigt långt bort. Det här är dessutom ganska inaktuellt numera och jag tvivlar på att någon av er läsare kommer läsa detta, för det har ni säkert redan gjort i media för över en månad sedan, men jag tänkte i viilket fall ta SM-slutspelet i hamn, so, here we go.
SM-semifinalerna var jag framme vid, där Skellefteå ställdes mot Djurgården och Växjö tog sig an Malmö. Ett Malmö som alltså återigen skrällde sig vidare från kvartsfinalerna, kanske inte lika stor skräll som när man slog ut just Växjö förra året, men väl en skräll, även om jag personligen hela tiden hade varnat för Malmö. Nu var det i vilket fall chans till revansch för Växjö och för Djurgårdens del var det första semifinalspelet sedan 2010, då man också tog sig till final mot HV71, där man sedermera föll när Teemu Laine avgjorde för Jönköpingslaget.
Det var dock då det. Nu är nu och hockeyfebern började gro på allvar i Stockholm och det kändes som att det var länge sedan den var så het just i Stockholm, kanske med tanke på att både Djurgården och AIK har haft några tunga säsonger här på slutet, men nu blommade det alltså ut och vilka matcher vi fick se mellan Djurgården ock Skellefteå!
Matchserien slutade 4-2 i matcher till Skellefteå med följande resultat:
Djurgården - Skellefteå 3-4 SD
Skellefteå - Djurgården 6-1
Djurgården - Skellefteå 3-1
Skellefteå - Djurgården 3-2 SD
Djurgården - Skellefteå 2-1
Skellefteå - Djurgården 6-2
Första matchen var så klart oerhört viktig och när Skellefteå och Jimmie Eriksson tryckte in det avgörande målet efter drygt 10 minuter av 4:e perioden, tystade 8102 åskådare på ett smockfullt Hovet, då fick Västerbottningarna direkt ett momemtum i den här matchserien.
Det momentumet krymte ju inte direkt efter krossen med 6-1 i match 2. Djurgården var visserligen klart bättre i 1:a perioden, vann skotten med 11-6, men fick inte hål på Joni Ortio. Istället var det Sebastian Olsson som gav hemmalaget ledningen i 2:a perioden och i 3:e perioden rann det sedan iväg, även om Patrik Lund reducerade till 2-1 för djurgården efter att Henrik Hetta gjort 2-0 för Skellefteå. Oscar Möller gjorde 3-1 och Sebastian Olsson 4-1 inom loppet av 38 sekunder. Djurgården gjorde iaf ett tappert försök, plockade Reideborn, men det hjälpte inte. Skellefteå satte 5-1 i öppen kasse och sedan stängde Bud Holloway butiken med 6-1 knappa minuten senare och Skellefteås momentum hade växt sig ännu större.
Djurgården reste sig dock i match 3, då det återigen var knökfullt på Hovet och det jublet mina damer och herrar, det jublet när Linus Johansson satte 1-0 för Djurgården halvvägs in i matchen, det var enormt! När Markus Ljung sedan gjorde 2-0 18 sekunder från periodpaus kröp ljudnivån upp ytterligare några snäpp inne i den gamla isladan. Niklas Bergfors ökade sedan på till 3-0 bara 43 sekunder in i 3:e perioden och det reste sig aldrig Skellefteå ifrån. Ett övertag hade man visserligen fortfarande, men nu var det Djurgården som hade kommit in i matchen och hade lite av ett momentum inför match 4.
I match 4 såg man också ut att gå mot 2-2 i matcher. Hade man gjort det, då vet jag inte hur den här holmgången hade slutat. Det är mycket möjligt att Djurgården då hade tagit över och gått segrande ur den. Nu lyckades Skellefteå på något sätt resa sig i 3:e perioden och hämta upp det 0-2-underläge som man hade hamnat i, efter att Mikael Ahlén och Jonathan Davidsson gjort varsin kasse för Djurgården. Oskar Möller och Henrik Hetta var det som reducerade och kvitterade för Skellefteå och i förlängningen var det sedan Pontus Petterström som avgjorde för Skellefteå, som då alltså hade 3-1 i matcher och kunde avgöra nere i Stockholm 2 dagar senare.
Det gjorde man dock inte, för i en tight match i en kokande, sjudande och vibrerande Globen kunde Djurgården hålla undan och vinna med 2-1, efter att Tim Söderlund först gett Skellefteå ledningen genom ett väldigt märkligt mål knappt 3 minuter från paus i 2:a perioden, men där Linus Hultström bombade in 1-1 9 minuter från slutet och nästan fick Globen att kapitulera, varefter Patrik lund petade in 2-1 4 minuter från slutet. då var det inte långt bort att taket lyfte. Jäklar vilken ljudvolym!
Matchserien levde alltså vidare, men i match 6 tog den slut. Skellefteå vann med 6-2, men egentligen var det inte alls så ojämnt som siffrorna visar. Det var egentligen bara några minuter i 2:a perioden som förstördew det hela för Djurgården, för resten av matchen spelade man jämnt med SAIK. Mellan 05:58 och 13:30 i 2:a perioden gick Skellefteå dock från 0-0 till 4-0 och där avgjordes ju definitivt matchen. Djurgården orkade inte resa sig från det och Skellefteå är därmed i sin 7:e SM-final på de senaste 8 åren. Det är imponerande! Djurgården har dock gjort en strålande säsong. Till skillnad från Malmö var Djurgården inte ett lag jag trodde så mycket på inför säsongen, men man har tuggat på hela vägen, slutar 2:a i grundserien och jag tror man har något väldigt bra på gång där i Djurgården.
Vilka skulle då få möta Skellefteå i finalen?
Svaret blev Växjö, som fick revansch på malmö och vann den här matchserien med 4-0 i matcher, med följande resultat:
Växjö - Malmö 3-2
Malmö - Växjö 0-3
Växjö - Malmö 3-1
Malmö - Växjö 1-2 SD
4 raka matcher för Växjö alltså och det var 2 huvudsakliga faktorer till det. Målvaktsspelet och Elias Pettersson. Viktor Fasth växte verkligen ut till den där världsmålvakt som han faktiskt är. Jag tycker inte han glänste överdrivet under grundserien, trots att han var en av seriens bästa målvakter, men här gjorde han verkligen skillnad. Samtidigt bjöd Elias Pettersson på hockeygodis efter hockeygodis. Vilka mål han stod för, inte minst avgörandet i match 4, där han rundade kassen och lade in pucken köksvägen. Wow! Bara han stod ensam för 3+2, men han skulle kommma att växa ännu mer i finalserien. Här hade han lite svårt att hitta in i sin vanliga rytm och sitt vanliga avslappnade och briljanta spel, men det satte sig mer och mer och som sagt, i finalserien skulle han glänsa ännu mer. Malmö gör återigen en bra säsong och jag tror man är på god väg att etablera sig som en toppklubb i svensk ishockey. Det är bara synd att publiken inte kommer till Malmö arena i större utsträckning än vad den gör. Här var det 7724 resp. 8652 åskådare på plats och då är det ändå SM-semifinal. Som lag gör redhawks dock en grym insats och laget känns gediget byggt. Patrik Sylvegård har verkligen fått ihop det där och jag blir inte förvånad om Malmö är där uppe och hugger nästa år också.
Finalserie mellan Växjö och Skellefteå alltså, repris på finalserien från 2015. då vann Växjö. Det vet ni alla att de gjorde även den här gången, men det tar vi i nästa inlägg.
SM-semifinalerna var jag framme vid, där Skellefteå ställdes mot Djurgården och Växjö tog sig an Malmö. Ett Malmö som alltså återigen skrällde sig vidare från kvartsfinalerna, kanske inte lika stor skräll som när man slog ut just Växjö förra året, men väl en skräll, även om jag personligen hela tiden hade varnat för Malmö. Nu var det i vilket fall chans till revansch för Växjö och för Djurgårdens del var det första semifinalspelet sedan 2010, då man också tog sig till final mot HV71, där man sedermera föll när Teemu Laine avgjorde för Jönköpingslaget.
Det var dock då det. Nu är nu och hockeyfebern började gro på allvar i Stockholm och det kändes som att det var länge sedan den var så het just i Stockholm, kanske med tanke på att både Djurgården och AIK har haft några tunga säsonger här på slutet, men nu blommade det alltså ut och vilka matcher vi fick se mellan Djurgården ock Skellefteå!
Matchserien slutade 4-2 i matcher till Skellefteå med följande resultat:
Djurgården - Skellefteå 3-4 SD
Skellefteå - Djurgården 6-1
Djurgården - Skellefteå 3-1
Skellefteå - Djurgården 3-2 SD
Djurgården - Skellefteå 2-1
Skellefteå - Djurgården 6-2
Första matchen var så klart oerhört viktig och när Skellefteå och Jimmie Eriksson tryckte in det avgörande målet efter drygt 10 minuter av 4:e perioden, tystade 8102 åskådare på ett smockfullt Hovet, då fick Västerbottningarna direkt ett momemtum i den här matchserien.
Det momentumet krymte ju inte direkt efter krossen med 6-1 i match 2. Djurgården var visserligen klart bättre i 1:a perioden, vann skotten med 11-6, men fick inte hål på Joni Ortio. Istället var det Sebastian Olsson som gav hemmalaget ledningen i 2:a perioden och i 3:e perioden rann det sedan iväg, även om Patrik Lund reducerade till 2-1 för djurgården efter att Henrik Hetta gjort 2-0 för Skellefteå. Oscar Möller gjorde 3-1 och Sebastian Olsson 4-1 inom loppet av 38 sekunder. Djurgården gjorde iaf ett tappert försök, plockade Reideborn, men det hjälpte inte. Skellefteå satte 5-1 i öppen kasse och sedan stängde Bud Holloway butiken med 6-1 knappa minuten senare och Skellefteås momentum hade växt sig ännu större.
Djurgården reste sig dock i match 3, då det återigen var knökfullt på Hovet och det jublet mina damer och herrar, det jublet när Linus Johansson satte 1-0 för Djurgården halvvägs in i matchen, det var enormt! När Markus Ljung sedan gjorde 2-0 18 sekunder från periodpaus kröp ljudnivån upp ytterligare några snäpp inne i den gamla isladan. Niklas Bergfors ökade sedan på till 3-0 bara 43 sekunder in i 3:e perioden och det reste sig aldrig Skellefteå ifrån. Ett övertag hade man visserligen fortfarande, men nu var det Djurgården som hade kommit in i matchen och hade lite av ett momentum inför match 4.
I match 4 såg man också ut att gå mot 2-2 i matcher. Hade man gjort det, då vet jag inte hur den här holmgången hade slutat. Det är mycket möjligt att Djurgården då hade tagit över och gått segrande ur den. Nu lyckades Skellefteå på något sätt resa sig i 3:e perioden och hämta upp det 0-2-underläge som man hade hamnat i, efter att Mikael Ahlén och Jonathan Davidsson gjort varsin kasse för Djurgården. Oskar Möller och Henrik Hetta var det som reducerade och kvitterade för Skellefteå och i förlängningen var det sedan Pontus Petterström som avgjorde för Skellefteå, som då alltså hade 3-1 i matcher och kunde avgöra nere i Stockholm 2 dagar senare.
Det gjorde man dock inte, för i en tight match i en kokande, sjudande och vibrerande Globen kunde Djurgården hålla undan och vinna med 2-1, efter att Tim Söderlund först gett Skellefteå ledningen genom ett väldigt märkligt mål knappt 3 minuter från paus i 2:a perioden, men där Linus Hultström bombade in 1-1 9 minuter från slutet och nästan fick Globen att kapitulera, varefter Patrik lund petade in 2-1 4 minuter från slutet. då var det inte långt bort att taket lyfte. Jäklar vilken ljudvolym!
Matchserien levde alltså vidare, men i match 6 tog den slut. Skellefteå vann med 6-2, men egentligen var det inte alls så ojämnt som siffrorna visar. Det var egentligen bara några minuter i 2:a perioden som förstördew det hela för Djurgården, för resten av matchen spelade man jämnt med SAIK. Mellan 05:58 och 13:30 i 2:a perioden gick Skellefteå dock från 0-0 till 4-0 och där avgjordes ju definitivt matchen. Djurgården orkade inte resa sig från det och Skellefteå är därmed i sin 7:e SM-final på de senaste 8 åren. Det är imponerande! Djurgården har dock gjort en strålande säsong. Till skillnad från Malmö var Djurgården inte ett lag jag trodde så mycket på inför säsongen, men man har tuggat på hela vägen, slutar 2:a i grundserien och jag tror man har något väldigt bra på gång där i Djurgården.
Vilka skulle då få möta Skellefteå i finalen?
Svaret blev Växjö, som fick revansch på malmö och vann den här matchserien med 4-0 i matcher, med följande resultat:
Växjö - Malmö 3-2
Malmö - Växjö 0-3
Växjö - Malmö 3-1
Malmö - Växjö 1-2 SD
4 raka matcher för Växjö alltså och det var 2 huvudsakliga faktorer till det. Målvaktsspelet och Elias Pettersson. Viktor Fasth växte verkligen ut till den där världsmålvakt som han faktiskt är. Jag tycker inte han glänste överdrivet under grundserien, trots att han var en av seriens bästa målvakter, men här gjorde han verkligen skillnad. Samtidigt bjöd Elias Pettersson på hockeygodis efter hockeygodis. Vilka mål han stod för, inte minst avgörandet i match 4, där han rundade kassen och lade in pucken köksvägen. Wow! Bara han stod ensam för 3+2, men han skulle kommma att växa ännu mer i finalserien. Här hade han lite svårt att hitta in i sin vanliga rytm och sitt vanliga avslappnade och briljanta spel, men det satte sig mer och mer och som sagt, i finalserien skulle han glänsa ännu mer. Malmö gör återigen en bra säsong och jag tror man är på god väg att etablera sig som en toppklubb i svensk ishockey. Det är bara synd att publiken inte kommer till Malmö arena i större utsträckning än vad den gör. Här var det 7724 resp. 8652 åskådare på plats och då är det ändå SM-semifinal. Som lag gör redhawks dock en grym insats och laget känns gediget byggt. Patrik Sylvegård har verkligen fått ihop det där och jag blir inte förvånad om Malmö är där uppe och hugger nästa år också.
Finalserie mellan Växjö och Skellefteå alltså, repris på finalserien från 2015. då vann Växjö. Det vet ni alla att de gjorde även den här gången, men det tar vi i nästa inlägg.
Kommentarer
Trackback
