Såhär kände jag bara några timmar efter att kvalet var avgjort

Det här inlägget skrev jag mitt i natten, natten till den 2 april 2017, bara några timmar efter att Mora avgjort kvalet mot Leksand och jag inte kunde sova p.g.a. alla tankar som flög runt i huvudet på mig...

Just nu är jag mest bara tom.
Leksand ramlar alltså ur SHL, igen, för femte gången på sexton år.

Det tar aldrig slut och frågan som snurrar konstant i mitt huvud är varför just Leksand?
Varför ska just Leksand ha så förtvivlat svårt att etablera sig i SHL? Andra lag, typ Växjö, Djurgården och Malmö, har klarat det utan att ens behöva kvala sig kvar en enda gång, och lag som Rögle, Örebro och Karlskrona är också på god väg att etablera sig genom avklarade kval på ett eller annat sätt, men inte Leksand.

Den här direktkvalserirn mot ärkerivalen Mora utvecklade sig precis så som jag var rädd för att den kunde göra.

Leksand ägde isen de första tio minuterna iförsta matchen, men fick ingen utdelning. Istället gjorde Mora 0-1 och efter det var Mora klart bättre genom hela den matchen. Leksingarna såg virriga, stirriga och ängsliga ut, det knöt sig liksom och man skapade i stort ingenting.

Mora vann den matchen med 0-2.
Sedan lyckades Leksand vinna match 2 i Mora med 4-2 och tog därmed tillbaka hemmaplansfördeelen som man hade haft från början.

då trodde jag det skulle släppa, men det gjorde det inte. Mora fick första målet i match 3 och körde till slut över Leksand och vann med klara 6-1. Man vann även match 4 och vips så satt Leksand i ett måsteläge. Mora ledde nu med 3-1 i matcher och att vända 1-3 till 4-3 i matcher, det har typ bara hänt fyra-fem gånger sedan 1987. så det är inget som händer varje år direkt.

Leksand gav det iaf ett försök och i match 5 fick vi plötsligt se ett helt annat Leksand än i de fyra inledande matcherna. Här släppte man alla tankar, stress och press och bara körde. Då vann man också med 4-2 och det var Mora som såg stirriga och ängsliga ut.

Därför kände jag mig ganska lugn inför matchen tidigare idag, eller ja, igår är det ju nu, för om Leksand skulle spelat så, då hade man vunnit och skakat fram en game 7 även i år, för i match 5 var man klart bättre än mora.

Tyvärr blev det inte så. Mora fick en kanonstart och hade 2-0 efter knappt fem minuters spel och även om Leksand reducerade så spelade man på den ledningen hela matchen och vann till slut med 5-1.

Mora är därmed klart för SHL, Leksand åker ur samma serie, igen, för femte gången på sexton år. Man åkte först ur 2001, gick upp direkt igen 2002, tog sig till klubbens senaste SM-slutspel 2003, åkte ur dåvarande Elitserien 2004, gick upp direkt igen 2005, bara för att åka ur igen år 2006. Sedan väntade sju säsonger i Allsvenskan, innan man till slut gick upp igen 2013. Man gjorde en bragdartad säsong 2014, tog sig till playin, där man föll med 2-1 i matcher mot HV71. Sedan åkte man ur 2015, tog sig som sagt tillbaka igen, mot alla ods, 2016 och nu ramlar man alltså ur igen år 2017, dessutom mot Mora av alla lag...

inte nog med det, det är precis på dagen ett år efter den där magiska game 7 uppe i Övik, där Leksand, mot alla odds, trots att man var helt utspelade under stora delar av både matchen och hela matchserien i stort, kunde vända både matchen och matchserien och vinna båda två med 4-3.

Jag bara skrek rakt ut,firade med en kall öl och leendet sträckte sig på riktigt från öra till öra.

Där och då var jag så lycklig, det var nog förra årets absolut lyckligaste dag, och morgonen efter grät jag t.o.m. litegrann när jag tittade på klipp från natten, då laget landade i Borlänge och togs emot av tusentals fanns, för att inte tala om när de rullade in i Leksand. Det var stort, det var hähftigt och jag var så förbannat jävla stolt över att vara leksing.

Lika glad, lycklig och stolt som jag var då, lika ledsen, tom och bedrövad är jag nu, exakt på dagen ett år senare, som om det vore något dåligt jävla aprilskämt eller något...

Glöden och pasionen för det här laget kommer att komma tillbaka, den kommer aldrig dö så länge jag lever, men just nu är det fan inte kul. Inte alls kul och en kram eller två hade varit på sin plats...

Jag kommer slänga upp en video med lite mer och fler tankar efter det här om några dagar, men just nu orkar jag inte med det här längre och ska försöka sova och hoppas på att tankarna kan sluta snurra litegrann, efter att jag skrivit av mig lite här. Tills nästa gång får ni se det här underbara klippet på Montpetits avgörande förra året och intervjun med Perra precis efteråt. Det är hockeyhistoria och en dag jag aldrig någonsin kommer att glömma, synd bara att det inte spelar någon roll, rent sportsligt, nu längre...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0