Vadsomänkrävsvigördettillsammans
För exakt 733 dagar sedan kokade Tegera arena som den aldrig har gjort tidigare. Det fanns ingen sittplats längre, alla stod upp. Alla skanderade "vi är tillbaaks, chalalalalalala, chalalalalala". Det fanns ingen häjd på glädjen och firandet. Att ett hockeylag kan betyda så extremt mycket för så många människor, det är smått otroligt, men Leksands IF gör det, över hela Sverige, inte bara i Dalarna. Det var en dag värd att minnas, en match där man slutade spela innan slutsignalen ens gick, där alla i publiken drogs med, där alla spelare och ledare drogs med. Det fanns bara en känsla och det var en obeskrivlig euforisk glädje. Efter 7 års försök att ta oss tillbaka hade vi äntligen, äntligen lyckats. Jag satt med tårar i ögonen hemma i soffan, denna vackra fina vårdag 2013, tårar av ren lycka, för äntligen var mitt älskade Leksand tillbaka i svensk hockeys finrum. Äntligen, äntligen, äntligen! Så mycket glädje som fanns den dagen, det var helt ofattbart och det var en magisk stämning i Tegera arena.
Nu gör vi samma sak ikväll. Då går vi inte upp igen, men glädjen efter den här nervpärsen kommer vara minst lika euforisk, det kan jag lova. En dag som denna hade jag inte velat vara någon annanstans hellre än i templet, på Norra stå, skrika, sjunga och fira rakt från hjärtat i 60 minuter och mer därtill. Biljetterna tog dock slut fortare än kvickt och det går ingen officiell supporterresa härifrån, så jag får göra som för 2 år sedan, eller 733 dagar för att vara exakt. Jag får följa matchen hemifrån soffan och nu gör vi det här till en kväll att minnas lika mycket som den 30 mars 2013. Det ska bli en kväll fyld av värme, gemenskap och kärlek för klubben i blått och vitt. En kväll där vi går ihop, alla lekssingar runtom i vårt avlånga land, för vadsomänkrävsvigördettillsammans, som hashtagens budskap lyder. Vi klarar det här, vi fixar kontraktet, för vi är Leksands IF, vi är Leksands IF, vi är Leksands IF, vita blåååå!
