Säsongen över för Leksand

Inte heller i den 3:e och avgörande play in-matchen i Tegera arena var det fullsatt. Drygt 6400 åskådare fanns på plats i Tegera arena när HV 71 gästade för 2:a kvällen i rad. Ett blåvitt hav mötte spelarna när de klev ut på isen. Man fick också se ett hemmalag som öppnade matchen bäst och efter bara 26 sekunder var man närra på att få en drömstart av matchen. Mikael Johansson kom fri med Wesslau, men den senare gick segrande ur den head 2 head-bataljen. Det gjorde han också några minuter senare, då Leksand återigen fick ett friläge. Den här gången var det Jon Knuts som slet sig loss i boxplay, men som sagt, Wesslau var i vägen.

Det var Leksand som skapade flest och bäst chanser, men man fick ingen utdelning. Istället var det HV som tog till vara på de chanser man fick och efter drygt 6 minuter spel kunde Ted Brithén ge bortalaget ledningen. Inte helt rättvist sett till matchbilden.

Det var fortsatt Leksand som skapade de hetaste chanserna, men pucken ville inte in bakom Wesslau. Istället kunde Johan Lindström utöka HV:s ledning till 0-2 och med knappt 3 minuter kvar av 1:a perioden slog Erik Christensen in 0-3 för bortalaget, efter en rejält tilltrasslad situation framför Alsenfelt.

Tung, tung uppförsbacke för Leksand alltså, trots en bra period med egentligen fler chanser än HV och där man mycket väl kunde ha haft ledningen. nu stod det istället 0-3 på tavlan och det var så klart väldigt tufft för de blåvita att ta igen. Fler än 3 mål har man inte gjort i många matcher den här säsongen.

I den 2:a perioden fortsatte man att skapa bra lägen, även om HV gjorde det ännu bättre än i 1:a perioden, iaf defensivt. Man visste att man hade 0-3 på tavlan och därför satade man inte allt för mycket framåt. Det behövde man ju inte. Istället såg man till att bevaka den ledning man hade och man gjorde det tyvärr bra. Riktigt bra. Så bra att det fortsatt var 0-3 efter 2 spelade perioder, trots att Leksand försökte gå framåt med allt man kunde.

3:e perioden inleddes i powerplay för hemmalaget, men inte heller nu ville pucken in i nät bakom Wesslau. iställlet fick HV chansen att utöka ledningen, när man fick en straff med sig efter 2 minuter, men Patrik Carlsson missade sådan tur var. Turen höll dock inte i sig, för bara minuten senare kunde William Karlsson göra 0-4 för gästerna och där var matchen i princip körd.

Leksand försökte ändå göra något åt saken, ge hemmapubliken det de förtjänade och inte bara spela av tiden. En kvartsfinal i Leksand hade varit såå välkommen, men den låg långt bort...

Reduceringen skulle dock komma. Drygt halvvägs in i perioden kunde unge Martin Grönberg göra 1-4 och knappa minuten senare stänkte Jakob Blomqvist in 2-4 och vips så var det match igen. 2 mål att ta in på nästan 9 minuter, det var definitivt ingen omöjlighet. Det insåg också publiken, som vaknade lite extra på nytt.

De blåvita gav allt för att få in ytterligare reduceringar, men det ville sig inte, hur mycket man än försökte och HV kunde vinna matchen med 4-2 och säsongen var därmed över för Leksand.

känslorna är lite delade såhär efteråt.
Å ena sidan känns det surt och bittert att vi hade varit i kvartsfinal om det gamla slutspelssystemet fortfarande hade gällt, eller om vi hade tagit 2 poäng mer i grundsserien. 2 poäng. Den där segern som vi bara skulle ha haft mot AIK där i omgång 53. Hade vi tagit den, då hade vi inte bara varit i kvartsfinal, vi hade haft hemmaplansfördel också, för då hade vi slutat 4:a i serien. Det är små marginaler...
Å andra sidan är jag enormt stolt över detta laget, som har slagit 2 rekord under säsongen. Patrik Hersley, som har gjort fler mål, 24st, än någon back någonsin har gjort, och poängantalet, 83, som är det mesta en nykomling någonsin har tagit. Det är stort, inte minsst med tanke på att alla experter räknade bort Leksand innan säsongen. Det kunde inte bli något annat än kvalserien trodde man. Jag ska väl erkänna att jag inte hade skyhöga förhoppningar heller, inte minst med tanke på att både Raffl, Forsberg och Timander hade försvunnit. Ändå har vi spelat såhär. Oscar Alsenfelt har varit en av seriens absolut bästa målvakter, som han har spelat och varit rena väggen i vissa matcher, gjort idioträddningar på puckar som egentligen ska vara givna mål. Patrik Hersley, som har dundrat in 24 mål och som har ett skott som får pucken att nästan gråta, enligt Nuklas Wikegård. Micke Johansson, som har fått en rejäl nytändning här i Leksand och som verkligen har lett det här laget framåt, tillsammans med Johan Ryno och Jakob Blomqvist där i förstakedjan. Alla andra blåvita krigare som offrar sig, täcker skott, Ryan Russell har täckt flest skott i hela ligan, alla dessa krigare som kämpar med näbbar och klor för att ta 3 poäng, match efter match, och som har lyckats gång på gång under säsongen. Det är stort. Att publiken sedan stod upp, alla drygt 6400 åskådarna i arenan, majoriteten med blåvita tröjor och halsdukar, och sjöng för skölden, för spelarna, för Andreas Appelgren, som har gjort underverk med detta laget, ja, helt enkelt för laget i deras hjärtan, i inte mindre än 30 minuter efter slutsignalen, Leksands IF. Det är stort, det är magiskt, det är häftigt. Jag kan nog lova att det är det få, om en någon klubb i Sverige, som kan svara upp emot. Därför är jag, trots att säsongen nu är över, oerhört stolt att vara supporter till detta krigarlag, att ha äran att få sjunga fram och stötta detta laget i match efter match, mitt älskade Leksands IF.

Leksands IF nu och föralltid!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0