Det tar aldrig slut...
Match 6 mellan Leksand och Mora i direktkvalet mot SHL spelades förra lördagen. Det är alltså exakt en vecka sedan idag och då kan ni nog redan räkna ut hur det gick, om ni mot all förmodan skulle ha missat utgången av den häftigaste matchserien i svensk hockey den här säsongen. Jag har helt enkelt inte orkat skriva om det förrän idag.
Känslan var god efter match 5. Jag kände mig lugn hela dagen, för jag kände att om Leksand skulle spela som man gjorde där i match 5 även här i match 6, då skulle vi vinna, för då var de blåvita klart bättre än de röda och hade vi vunnit match 6, ja, då skulle ytterligare en game 7 vänta och där kan ju allt hända.
Tyvärr blev det inte så. Inte alls. Mora fick istället en kalasstart av matchen när Oskar Svanlund gjorde 1-0 redan efter 02:27. Kort senare, efter att Sebastian Björnstad dragit på sig en utvisning, kunde Alex Aliardi göra 2-0 i spel 5 mot 4. Då hade det bara gått 04:58 av matchen. Snacka om att få en kanonstart...
Det var just den start av matchen som Leksand inte ville ha och även om Oskar Lang reducerade för Leksand efter 11:44 så kändes det hela tiden som att Mora var starkare och tyngre, kanske i kraft av den där starten. Leksand var återigen tillbaka lite i det där osäkra, stirriga och krampaktiga spelet och även om man vann skotten både i den 1:a och 2:a perioden, 12-8 och 15-11, så stod det fortfarande 2-1 efter 2 spelade perioder. När sedan Kevin Goumas gjorde 3-1 bara 46 sekunder in i 3:e perioden, då kändes det nästan som att uppförsbacken blev för stor för Leksand, som aldrig hämtade sig riktigt efter den där chockstarten från Moras sida. Christian Engstrand var återigen sådär rugigt bra och stannade här på en räddningsprocent på 97,14% och Mora kunde till slut också göra både 4-1 och 5-1 i öppen kasse.
Glädjen visste inga gränser i Smidjegrav arena, publiken stormade isen och Mora IK är därmed tillbaka i högstaligan, för 1:a gången på 9 år och den här folkfesten får därmed ett riktigt tråkigt slut.
För Leksands del är det alltså betydligt värre.
Man ramlar alltså ur SHL, igen, för 5:e gången på 16 år.
Det tar aldrig slut och inte nog med det. Det var exakt på dagen 1 år efter den där magiska game 7 uppe i Övik, där Broc Montpetit halvligandes i luften sköt Leksand till SHL, mot alla odds och trots att man var så extremt utspelade sett över hela serien. 365 dagar senare åker man ur SHL igen. Exakt på dagen 1 år senare alltså. Det kändes nästan som något dåligt jävla aprilskämt...
Frågan jag ställer mig efteråt är varför just Leksand ska ha så svårt att etablera sig i högstaserien.
Titta på Växjö. De gick upp 2011 och har inte behövt kvala sig kvar en enda gång.
Titta på Djurgården. de gick upp igen 2014 och har inte behövt kvala sig kvar en enda gång sedan dess.
titta på Malmö. De gick upp 2015, på Leksands bekostnad och har inte behövt kvala sig kvar en enda gång sedan dess. Nu är man dessutom i SM-semifinal.
Titta på Örebro. De gick upp samtidigt som Leksand 2013. De kvalade sig kvar 2014, men har sedan dess inte behövt kvala sig kvar något mer.
Både Rögle och Karlskrona har dessutom klarat av direktkval mot AIK och Bofors, men Leksand klarar det inte. Sedan man gick upp tillsammans med Örebro 2013 har Leksand gått upp en gång till och åkt ur 2 gånger. Sedan Malmö vann game 7 i Leksand för 2 år sedan har Leksand hunnit med att både gå upp en gång och åka urr en gång till.
Det tar aldrig slut och nu är jag rädd för att det kommer dröja lång tid innan vi får se Leksands IF i SHL igen. Med tanke på att de ekonomiska klyftorna mellan SHL och Allsvenskan kommer att öka ännu mer med tanke på de nya avtalen med Cmore så kommer det troligen bli ännu svårare för de Allsvenska lagen att gå upp. Jag hoppas inte att det blir så, men jag är rädd för det. Å andra sidan trodde ja att det skulle dröja länge innan Leksand skulle gå upp när man ramlade ur för 2 år sedan också. Då tog det 364 dagar och en säsong, sedan var man tillbaka igen. Något sådant miracle on ice tror jag dock inte att vi ska räkna med nu. Nej, vi får nog vackert förlika oss med tanken på och känslan att det kommer dröja innan vi får se Leksands IF i SHL igen...
Jag tycker dock inte riktigt det är samma känsla som för 2 år sedan.
För 2 år sedan blev jag förtvivlad, frusttrerad och förbannat ledsen.
I år käner jag mest tomhet.
De närmsta dagarna efter förra lördagen var visserligen förjävliga, ingenting kändes roligt, jag sov uruselt, var lättirriterad och allt kändes skit.
Fortfarande är det inte bra, men det går åt rätt håll och som leksing är man ju tyvärr van vid sådana här motgångar vid det här laget, så jag vet ju att det kommer bli bättre, glöden och pasionen för det här laget kommer aldrig att dö, så länge jag lever, men just nu är det inte särskilt roligt...
Känslan var god efter match 5. Jag kände mig lugn hela dagen, för jag kände att om Leksand skulle spela som man gjorde där i match 5 även här i match 6, då skulle vi vinna, för då var de blåvita klart bättre än de röda och hade vi vunnit match 6, ja, då skulle ytterligare en game 7 vänta och där kan ju allt hända.
Tyvärr blev det inte så. Inte alls. Mora fick istället en kalasstart av matchen när Oskar Svanlund gjorde 1-0 redan efter 02:27. Kort senare, efter att Sebastian Björnstad dragit på sig en utvisning, kunde Alex Aliardi göra 2-0 i spel 5 mot 4. Då hade det bara gått 04:58 av matchen. Snacka om att få en kanonstart...
Det var just den start av matchen som Leksand inte ville ha och även om Oskar Lang reducerade för Leksand efter 11:44 så kändes det hela tiden som att Mora var starkare och tyngre, kanske i kraft av den där starten. Leksand var återigen tillbaka lite i det där osäkra, stirriga och krampaktiga spelet och även om man vann skotten både i den 1:a och 2:a perioden, 12-8 och 15-11, så stod det fortfarande 2-1 efter 2 spelade perioder. När sedan Kevin Goumas gjorde 3-1 bara 46 sekunder in i 3:e perioden, då kändes det nästan som att uppförsbacken blev för stor för Leksand, som aldrig hämtade sig riktigt efter den där chockstarten från Moras sida. Christian Engstrand var återigen sådär rugigt bra och stannade här på en räddningsprocent på 97,14% och Mora kunde till slut också göra både 4-1 och 5-1 i öppen kasse.
Glädjen visste inga gränser i Smidjegrav arena, publiken stormade isen och Mora IK är därmed tillbaka i högstaligan, för 1:a gången på 9 år och den här folkfesten får därmed ett riktigt tråkigt slut.
För Leksands del är det alltså betydligt värre.
Man ramlar alltså ur SHL, igen, för 5:e gången på 16 år.
Det tar aldrig slut och inte nog med det. Det var exakt på dagen 1 år efter den där magiska game 7 uppe i Övik, där Broc Montpetit halvligandes i luften sköt Leksand till SHL, mot alla odds och trots att man var så extremt utspelade sett över hela serien. 365 dagar senare åker man ur SHL igen. Exakt på dagen 1 år senare alltså. Det kändes nästan som något dåligt jävla aprilskämt...
Frågan jag ställer mig efteråt är varför just Leksand ska ha så svårt att etablera sig i högstaserien.
Titta på Växjö. De gick upp 2011 och har inte behövt kvala sig kvar en enda gång.
Titta på Djurgården. de gick upp igen 2014 och har inte behövt kvala sig kvar en enda gång sedan dess.
titta på Malmö. De gick upp 2015, på Leksands bekostnad och har inte behövt kvala sig kvar en enda gång sedan dess. Nu är man dessutom i SM-semifinal.
Titta på Örebro. De gick upp samtidigt som Leksand 2013. De kvalade sig kvar 2014, men har sedan dess inte behövt kvala sig kvar något mer.
Både Rögle och Karlskrona har dessutom klarat av direktkval mot AIK och Bofors, men Leksand klarar det inte. Sedan man gick upp tillsammans med Örebro 2013 har Leksand gått upp en gång till och åkt ur 2 gånger. Sedan Malmö vann game 7 i Leksand för 2 år sedan har Leksand hunnit med att både gå upp en gång och åka urr en gång till.
Det tar aldrig slut och nu är jag rädd för att det kommer dröja lång tid innan vi får se Leksands IF i SHL igen. Med tanke på att de ekonomiska klyftorna mellan SHL och Allsvenskan kommer att öka ännu mer med tanke på de nya avtalen med Cmore så kommer det troligen bli ännu svårare för de Allsvenska lagen att gå upp. Jag hoppas inte att det blir så, men jag är rädd för det. Å andra sidan trodde ja att det skulle dröja länge innan Leksand skulle gå upp när man ramlade ur för 2 år sedan också. Då tog det 364 dagar och en säsong, sedan var man tillbaka igen. Något sådant miracle on ice tror jag dock inte att vi ska räkna med nu. Nej, vi får nog vackert förlika oss med tanken på och känslan att det kommer dröja innan vi får se Leksands IF i SHL igen...
Jag tycker dock inte riktigt det är samma känsla som för 2 år sedan.
För 2 år sedan blev jag förtvivlad, frusttrerad och förbannat ledsen.
I år käner jag mest tomhet.
De närmsta dagarna efter förra lördagen var visserligen förjävliga, ingenting kändes roligt, jag sov uruselt, var lättirriterad och allt kändes skit.
Fortfarande är det inte bra, men det går åt rätt håll och som leksing är man ju tyvärr van vid sådana här motgångar vid det här laget, så jag vet ju att det kommer bli bättre, glöden och pasionen för det här laget kommer aldrig att dö, så länge jag lever, men just nu är det inte särskilt roligt...
Kommentarer
Trackback
