Modos fall började långt tidigare
Modo, detta Modo. Hur det gick under säsongen som var vet vi ju alla vid det här laget, men att det gick som det gjorde, det var egentligen ingen slump. Tecknen fanns där långt innan 1 april i år, när mardrömmen blev ett faktum för alla Öviksbor och Modofans runtom i vårt avlånga land.
Man tog SM-guld så sent som 2008, när man besegrade Linköping i finalen, men därefter har det gått utför för Övikslaget.
2011 hamnade man i kvalserien och lyckades då, i sista matchen, rädda kontraktet, när Robert Rosén, om jag minns rätt, såg till att man vann en direkt avgörande match mot Södertälje med 2-0. Kontraktet var räddat, men man fortsatte att harva där i botten av tabellen under de kommande säsongerna och 2015 lyckades man ju kvala sig kvar på nytt, när man enkelt vann i direktkvalet mot Vita hästen, 4-0 i matcher.
Då var det ett Hästen som redan hade övertrunfat allas förväntningar, först och främst hållt sig kvar i Allsvenskan första året där, dessutom gått till slutspelsserien med minsta möjliga marginal och sedan också slutat tvåa i densamma.
Klart man var tröttkörda och mer än nöjda efter den säsongen då.
Tur för Modo.
Hade man fått möta exempelvis Malmö i direktkvalet istället för Hästen, ja, då vetitusan var man hade spelat den här säsongen som var.
Nu klarade man SHL-kontraktet den gången, men likväl gick man samma öde tillmötes under säsongen som var.
Tittar man på hur situationen i föreningen såg ut efter drygt halva grundserien i vintras så var den nästan lika kaosartad som den var i Leksand under förra säsongen i SHL, när man ramlade ur, och under första halvan av säsongen som var nu i höstas, då ingenting gick vägen för de blåvita. Dyra importer som inte levererade, enorma pengasummor som lades ut på spelare som skulle bära laget till en högre tabellplacering än året innan, men som floppade, spelare som fick sparken och ett lag i total disharmoni, helt utan skälvförtroende.
ryan Whitney värvades till modo som en bomb strax innan säsongen. Efter bara några matcher meddelade han att karriären var över. Kroppen höll inte.
Juha-Pekka Haataja lämnade i oktober och Kyle Wilson, som väl ändå hade varit den import som hade levererat bäst i Modo, fick foten i december och senare fick också Maxim Lapierre sparken. Det var alltså tre transatlanter och en finne som fick lämna, redan då. Alla fyra var spelare som som sagt skulle leda och bära detta modo, men som floppade, men ändå fortsatte att kosta pengar för föreningen, eftersom att alla hade kontrakt över säsongen som var.
Ovanpå detta hade Larry Huras, som skulle vara den tränare som fick modoskutan på rätt köl igen, också fått lämna, efter bara en tredjedel av säsongen, när resultaten uteblev. Trots alla stjärnor lyckades han inte få ihop laget och gruppen så att de drog åt samma håll.
Känns det här igen?
Ja, precis så byggde Leksand sina lag under några säsonger där efter att man åkte ur Elitserien 2006. Stjärnor med höga meriter på kontot värvades in, tunga pjäser som var överlägsna på pappret, men som inte kunde dra åt samma håll, som inte hade hjärta för klubben. Spelare som bara kostade pengar, men som inte var berädda att ta skitjobbet för att egentligen förtjäna dem. Istället fick man sparken när man inte levererade, men fortsatte ändå att kosta pengar för klubben, eftersom att man fortfarande hade kontrakt.
Precis så var det i Modo under säsongen som var.
Gick det vägen för Leksand då under de där första åren i Allsvenskan?
Nej.
Gick det vägen för modo nu under säsongen som var?
Nej.
Det blev direktkval för att hålla sig kvar i SHL även denna säsong och hur det gick där vet vi ju alla vid det här laget. Leksand lyckades på något mirakulöst sätt vinna matchserien med 4-3 i matcher, men varningsklockorna ringde redan långt tidigare för Övikslaget. Redan i höstas frågade jag mig själv om Modo verkligen skulle klara av ett direktkval även den här säsongen, när Whitney, Haataja, Wilson och Lapierre redan hade lämnat? Rent meritmässiht och spelare för spelare skulle man utan tvekan göra det, för Modos trupp var överlägset mer namnkunnig än alla klubbar i Allsvenskans trupper var, men jag var ändå tveksam. Meriter är bara en del av helheten. Sedan gäller det att prestera och där hade flera klubbar i Allsvenskan en betydligt bättre sammanhållning, där alla drog åt samma håll, i synnerhet Tingsryd, som på pappret inte hade någon trupp att komma med, men som ändå länge ledde serien, som bara vann och vann och som till slut slutade tvåa i serien.
Så nej, tyvärr alla Modofans, redan som det såg ut då, någon gång i vintras, var jag inte alls säker på att laget skulle klara en matchserie i bäst av sju mot exempelvis Västerås, Tingsryd eller Leksand och det gjorde man ju inte heller. Tecknen var tydliga redan där och om man nu hade klarat sig kvar även den här gången så hade det varit på lånad tid känns det som, för förr eller senare hade man rasat ihop. Därför tror jag inte att den här degraderingen behöver vara så negativ för Modo. Visst, det är en väldigt lång väg tillbaka igen, det kommer bli tufft, svårt och jobbigt, men man får ändå en chans att rensa ut och börja om på nytt, göra en nysatsning och tänka om, utgå efter en annan lagmodell och verkligen göra något bra av det här.
Jag lider med alla modofans, för det de upplever nu är inte roligt, det vet vi leksingar allt för väl, efter typ sju sorger och hundra bedrövelser, men jag tycker ändå det ska bli spännande och intressant att följa Modos väg i allsvenskan under den kommande säsongen, det får jag faktiskt säga.
Man tog SM-guld så sent som 2008, när man besegrade Linköping i finalen, men därefter har det gått utför för Övikslaget.
2011 hamnade man i kvalserien och lyckades då, i sista matchen, rädda kontraktet, när Robert Rosén, om jag minns rätt, såg till att man vann en direkt avgörande match mot Södertälje med 2-0. Kontraktet var räddat, men man fortsatte att harva där i botten av tabellen under de kommande säsongerna och 2015 lyckades man ju kvala sig kvar på nytt, när man enkelt vann i direktkvalet mot Vita hästen, 4-0 i matcher.
Då var det ett Hästen som redan hade övertrunfat allas förväntningar, först och främst hållt sig kvar i Allsvenskan första året där, dessutom gått till slutspelsserien med minsta möjliga marginal och sedan också slutat tvåa i densamma.
Klart man var tröttkörda och mer än nöjda efter den säsongen då.
Tur för Modo.
Hade man fått möta exempelvis Malmö i direktkvalet istället för Hästen, ja, då vetitusan var man hade spelat den här säsongen som var.
Nu klarade man SHL-kontraktet den gången, men likväl gick man samma öde tillmötes under säsongen som var.
Tittar man på hur situationen i föreningen såg ut efter drygt halva grundserien i vintras så var den nästan lika kaosartad som den var i Leksand under förra säsongen i SHL, när man ramlade ur, och under första halvan av säsongen som var nu i höstas, då ingenting gick vägen för de blåvita. Dyra importer som inte levererade, enorma pengasummor som lades ut på spelare som skulle bära laget till en högre tabellplacering än året innan, men som floppade, spelare som fick sparken och ett lag i total disharmoni, helt utan skälvförtroende.
ryan Whitney värvades till modo som en bomb strax innan säsongen. Efter bara några matcher meddelade han att karriären var över. Kroppen höll inte.
Juha-Pekka Haataja lämnade i oktober och Kyle Wilson, som väl ändå hade varit den import som hade levererat bäst i Modo, fick foten i december och senare fick också Maxim Lapierre sparken. Det var alltså tre transatlanter och en finne som fick lämna, redan då. Alla fyra var spelare som som sagt skulle leda och bära detta modo, men som floppade, men ändå fortsatte att kosta pengar för föreningen, eftersom att alla hade kontrakt över säsongen som var.
Ovanpå detta hade Larry Huras, som skulle vara den tränare som fick modoskutan på rätt köl igen, också fått lämna, efter bara en tredjedel av säsongen, när resultaten uteblev. Trots alla stjärnor lyckades han inte få ihop laget och gruppen så att de drog åt samma håll.
Känns det här igen?
Ja, precis så byggde Leksand sina lag under några säsonger där efter att man åkte ur Elitserien 2006. Stjärnor med höga meriter på kontot värvades in, tunga pjäser som var överlägsna på pappret, men som inte kunde dra åt samma håll, som inte hade hjärta för klubben. Spelare som bara kostade pengar, men som inte var berädda att ta skitjobbet för att egentligen förtjäna dem. Istället fick man sparken när man inte levererade, men fortsatte ändå att kosta pengar för klubben, eftersom att man fortfarande hade kontrakt.
Precis så var det i Modo under säsongen som var.
Gick det vägen för Leksand då under de där första åren i Allsvenskan?
Nej.
Gick det vägen för modo nu under säsongen som var?
Nej.
Det blev direktkval för att hålla sig kvar i SHL även denna säsong och hur det gick där vet vi ju alla vid det här laget. Leksand lyckades på något mirakulöst sätt vinna matchserien med 4-3 i matcher, men varningsklockorna ringde redan långt tidigare för Övikslaget. Redan i höstas frågade jag mig själv om Modo verkligen skulle klara av ett direktkval även den här säsongen, när Whitney, Haataja, Wilson och Lapierre redan hade lämnat? Rent meritmässiht och spelare för spelare skulle man utan tvekan göra det, för Modos trupp var överlägset mer namnkunnig än alla klubbar i Allsvenskans trupper var, men jag var ändå tveksam. Meriter är bara en del av helheten. Sedan gäller det att prestera och där hade flera klubbar i Allsvenskan en betydligt bättre sammanhållning, där alla drog åt samma håll, i synnerhet Tingsryd, som på pappret inte hade någon trupp att komma med, men som ändå länge ledde serien, som bara vann och vann och som till slut slutade tvåa i serien.
Så nej, tyvärr alla Modofans, redan som det såg ut då, någon gång i vintras, var jag inte alls säker på att laget skulle klara en matchserie i bäst av sju mot exempelvis Västerås, Tingsryd eller Leksand och det gjorde man ju inte heller. Tecknen var tydliga redan där och om man nu hade klarat sig kvar även den här gången så hade det varit på lånad tid känns det som, för förr eller senare hade man rasat ihop. Därför tror jag inte att den här degraderingen behöver vara så negativ för Modo. Visst, det är en väldigt lång väg tillbaka igen, det kommer bli tufft, svårt och jobbigt, men man får ändå en chans att rensa ut och börja om på nytt, göra en nysatsning och tänka om, utgå efter en annan lagmodell och verkligen göra något bra av det här.
Jag lider med alla modofans, för det de upplever nu är inte roligt, det vet vi leksingar allt för väl, efter typ sju sorger och hundra bedrövelser, men jag tycker ändå det ska bli spännande och intressant att följa Modos väg i allsvenskan under den kommande säsongen, det får jag faktiskt säga.
Kommentarer
Trackback
