Dalarnas stolthet, Leksands IF!

Det gic inte vägen igår.
Precis som så många gånger förut för oss blåvita.
Tycker vi har haft tillräcligt med motgångar under de senaste åren, men det tar visst aldrig slut...

Leksand gjorde 1-0 i första perioden och hade sedan läge att göra 2-0 på straff.
Den missade man.
Hade man gjort mål där hade matchen kanske fått en helt annan utveckling, men nu var det istället Malmö som gjorde 1-1 med fjorton sekunder kvar av perioden.
Sedan var bortalaget klart bättre i andra perioden och trots att Leksand jagade kvittering genom hela sista perioden räckte det inte och Malmö vann med 2-4, sista målet i öppen kasse.

Leksand åker därmed ur SHL, igen.
Det är fjärde gången under 2000-talet man inte lyckas hålla sig kvar när det finns risk att åka ur, senast var 2006.
Därefter väntade sju långa år av misslyckanden och besvikelser.

Tills den där vackra och lyckliga dagen i mars för två år sedan.
733 dagar sedan för att vara exakt.
Matchen mot Rögle hemma i Tegera arena.
En match då kontraktet upp till Elitserien äntligen säkrades, efter sju års längtan, kämpande och krigande.
äntligen var vi tillbaks igen och den glädjen som fanns där, den var rent euforisk. Jag satt med tårar i ögonen av ren lycka där hemma i TV-soffan och det var helt klart en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

när första säsongen i SHL sedan blev en ren succe, där vi motbevisade alla experter, vann match på match, hade en rad spelare som följde med klubben upp från kvalet, inte minst Oscar Alsenfelt, som stod på huvudet i flertalet matcher, Patrik Hersley, som bombade in mål från blå och Johan Ryno, som verkligen växte under säsongen med Jakob Blomqvist och Micke Johansson som lekkamrater.
Kort sagt, en ren bragd och SM-slutspelet var också ytterst nära.
Dit hade vi också nått om systemet inte hade gjorts om lagom till den här säsongen.
Istället för att de åtta främsta gick till slutspel skulle det spelas playin.
Vi slutade sjua i serien och åkte sedan ut mot tian HV71 i playin.
Typiskt.
Annars hade det varit Leksands första slutspel sedan 2003.
Trots det var det en säsong som avslutades med flaggan i topp. En säsong där jag och många med mig, för första gången på många år, kunde vara riktigt stolt över att vara leksing.

Sedan var det dags för nästa säsong.
Andra säsongen i högstaligen och målsättningarna hade därmed så klart skruvats upp ytterligare.
Detta i samband med och i vetskap om hur systemet skulle komma att förändras efter säsongen gjorde att största skräcken för lagen i SHL just den här säsongen var att åka ur.
Och just det hände så klart.
Det som absolut inte fick hända.
Det som aldrig får hända, men som var extra allvarligt i år, i och med det nya systemet för upp och nedflyttning.

Det började illa redan från start.
Sju raka förluster.
rejäla rokader i spelartruppen, nästan rekordartat mitt under en säsong.
Sportchef Tommy Salo, som hade varit med hela vägen från 2011, visade dock återigen sin fingertoppskänsla när han gav foten åt flertalet spelare som inte hade presterat och plockade in spelare som skulle komma att lyfta laget.
Det gjorde man också och skutan såg ut att vara på rätt kurs igen.
Då kom tvisten mellan Salo och nye VD'n, Kjell Kruse.
Salo menade att Kruse lade sig i hans arbete, att det inte gick att arbeta så och sade upp sig på stående fot.
Bara för att återvända några dagar senare.
I december kom dock det slutliga avskedet, när Salo återigen upprördes av Kruses sätt att lägga sig i. Han gav styrelsen ett ultimatum, han själv eller Kruse. Eftersom att Kruse var tillsatt av styrelsen gic de på hans väg och Salo lämnade Leksand.
På isen såg det doc fortsatt bra ut, laget vann och var faktiskt seriens mest formstarka lag där runt jul.
I omgång 41 slog man sedan Brynäs i Tegera arena och klättrade upp över sträcket för att undvika kval.
I omgång 42 slog man sedan Djurgården, samtidigt som Brynäs förlorade igen och det var nu sköna fem poäng ner till brynäs under sträcket.
allt såg ut att lösa sig till slut, trots en minst sagt turbulent säsong.
Men det gjorde det inte.
För sedan vann man inget mer.
Tretton raka förluster med totalt tre poäng avslutade grundserien och det blev därmed kval för att hålla sig kvar till nästa säsong.

Det var ett kval där det fortsatte att studsa stolpe ut.
Modo, som slutade sist i serien, drog vinstlotten och ställdes mot ett Vita hästen, som var nykomlingar i Allsvenskan, men som hade gjort ungefär som Leksand gjorde förra säsongen, motbevisat alla och nu nått enda hit.
Modo hade dock inga problem att slå ut Hästen i fyra raka matcher och kontraktet var därmed säkrat för Övikslaget.
Leksand, som slutade näst sist och rent teoretiskt skulle ha fått en lättare kvalmotståndare än Modo, drog istället nitlotten och ställdes mot ett hårdsatsande Malmö, vars resa tillbaka till SHL inte hade varit smärtfri under säsongens gång.
Man missade den Allsvenska finalen med minsta möjliga marginal.
istället blev det slutspelsserien, där man såg ut att spela bort sina chanser till avancemang genom tre raka förluster.
Man låg sist i serien med två omgångar kvar, men ändå lyckades man på något sätt krångla sig upp på tredjeplats i absolut sista omgången, vilket gav Leksand som motståndare.
Sedan vet ni vad som hände.
Det blev en kvalrysare hetare än något annat i hela hockeysverige, t.o.m. hetare än SM-slutspelet.
Malmö vann första matchen uppe i Leksand, efter att ett skälvmål avgjort med dryga minuten kvar.
Därmed var Leksands hemmaplansfördel borta, men den återtog man i andra matchen nere i Malmö, där också ett självmål avgjorde, fast åt rätt håll.
Leksand vann sedan tredje matchen hemma, Malmö fjärde och Leksand femte, vilket innebar 3-2 i matcher och nu var kontraktet trots allt nära att säkras, efter mycket om och men.
Men det gjorde det inte.
I Sjätte matchen nere i Malmö kunde leksingarna säkra kontraktet, men malmö hanterade pressen på ett ypperligt sätt, vann matchen och skakade fram en sjunde och direkt avgörande match uppe i Leksand.
Hur det gick där ser ni ovan...

Var 30 mars 2013 en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, då är 2 april 2015 en av de tyngsta dagarna i mitt liv.
Jag har nog inte fattat hur enormt stora negativa konsekvenser det här kommer få än.
Föreningen går i runda slängar miste om 35 miljoner och spelarbudgeten stryps med 75%.
Så stor är skillnaden att spela i SHL kontra Allsvenskan rent ekonomiskt.
Man kommer dessutom att få börja om från början och bygga i stort sätt ett helt nytt lag.
Alla de kontrakt på nyckelspelare man kämpat för att signa under säsongen, som långtidskontrakt på Johan Ryno och Mattias Ritola, de gäller inte längre.
faktum är att man i nuläget bara har fem spelare på kontrakt till nästa säsong.
Alla från 2013 är borta, inkl. sportchef Tommy Salo och tränare Andreas Appelgren.

Frågan är hur man kommer hantera det här nu?
Kommer man satsa på ett snabbt återtågande redan till nästa säsong, ungefär som man gjorde 2002 och 2005, då man båda gångerna gick upp efter bara en säsong i Allsvenskan?
Eller kommer man sikta mer långsiktigt, vilket ju bar frukt till slut år 2013?

Jag tror någonstans på det senare, för det första har misslyckats så många gånger.
2007, 2008, 2009, 2010 och 2011.
alla säsonger byggde man relativt kortsiktigt med målet att gå upp.
Sedan tog satsningen som bar hela vägen form. Den pågick under två säsonger i Allsvenskan och stora delar av det laget följde sedan med upp i SHL också.
Frågan är bara om den nye sportchefen, Tore Jobs, har samma fingertoppskänsla för nyförvärv som Salo hade?
Om Jobs ens blir kvar, det vet vi inte heller.
Nej, det är mycket som ska byggas från grunden här igen och det är bara att hoppas på att några spelare från årets trupp är villiga att stanna kvar även i Allsvenskan.
Jag tänker då främst på leksingar med rötterna i byn, som Jens Bergenström och Jon Knuts.

Känslan är dock att det här kan ta både en och tio säsonger innan vi går upp igen, i synnerhet med tanke på det nya systemet för upp och nedflyttning, där ettan och tvåan i allsvenskan först möts i bäst av fem. Vinnaren där får kvala mot lag 14 i SHL. Förloraren måste slå vinnaren i slutspelsserien, som är samma som i år, lag 3-8 i serien, i bäst av tre matcher. Det lag som där vinner får möta lag 13 i SHL i bäst av sju.
Chanserna sjunker alltså drastiskt till nästa säsong.
Lagen från sHL behöver bara vinna fyra matcher i direktkvalet för att säkra kontraktet.
Fyra segrar i den gamla kvalserien räckte inte för avancemang, så det krävs mindre från SHL-klubbarnas sida numera.
Det var dock exakt samma förutsättningar i år för SHL-klubbarna. Fyra segrar i direktkvalet räckte.
Modo klarade det enkelt.
Leksand klarade det inte.

Det är också det som skrämmer mig litegran. att SHL-lagen är så överlägsna som Modo var Hästen. Modo var ett bottenlag i SHL, förlorade massor, men hade ändå inga problem att ta fyra raka segrar mot Hästen.
risken är att det går likadant för flera av de Allsvenska lagen, när man når hela vägen till kval.
Malmö hade egentligen en SHL-mässig trupp redan i år och därför kunde man bjuda upp till sådan kamp mot Leksand.
Som jag sa innan säsongen drog igång, det kommer bli en enorm kapprustning för att nå SHL den här säsongen, för det här är den stora chansen.
Nästa år lär det inte alls bli samma kapprustning, för nu är chanserna betydligt mindre att gå upp.
Kanske hade det t.o.m. varit bättre för Leksand att åka ur förra säsongen, för att därefter ha en jättechans att gå upp direkt igen?

Tror dock att Leksand hade klarat kontraktet om man hade fått möta vilket annat lag som helst i Allsvenskan, möjligtvis med undantag för Rögle, som alltid är som bäst när det gäller.
Tror inte heller att Leksand kommer ha en så konkurrenskraftig trupp nästa säsong som malmö hade nu. Då ska det till en oerhörd fingertoppskänsla och det är därför det här nybygget nu blir så extremt viktigt, hur man bygger laget och vilka man plockar in.
Känslan är att det går, men den är samtidigt att vägen tillbaka nu är ännu längre än den var 2006, då vi åkte ur senast och det tog sju år att gå upp...

Som sagt, jag tror inte riktigt jag har förstått hur stora negativa konsekvenser det här kan komma att få. Kan vara så att jag inte förstår det förrän nästa säsong sumeras.
känslan just nu är dock mest tomhet. Det går inte ens att gråta, det känns bara tomt och tungt just nu.
Efter alla dessa ångestfylda år, kunde vi inte vara värda en plats i SHL då? Efter alla år av slit och kämpande, kunde vi inte få etablera oss i SHL då?
Nej, tydligen inte. Motgångarna tycks aldrig ta slut.
nu är vi tillbaka på ruta ett igen, där vi får möta Almtuna, Asplöven, Sundsvall och Pantern nästa säsong. Bara det känns väldigt bittert just nu. Inget ont om dessa klubbar, men vad är de jämförelsevis med Frölunda, Färjestad, HV71, LHC och Skellefteå?
Nej, det känns åt helvete just nu och det här kommer sitta i väldigt länge nu, det kan jag tyvärr lova.
Samtidigt känner jag en revanschlust någonstans där inne, men som sagt, med det nya systemet för upp och nedflyttning känns den vägen i nuläget väldigt, väldigt lång.
Hur lång förstår jag nog som sagt inte förrän nästa säsong sumeras.
det återstår att se var vi står då, men en sak är klar, det här kommer slå oerhört tungt mot Leksand, både med verksamhet, arena och allting annat i hela föreningen.
Inte minst också för oss fans, som, utan att vara självgod på något sätt, är bland Sveriges bästa.
Vi står där oavsett divition, men jag kan väl känna att vi har haft nog med motgångar under de senaste åren och att vi kunde få etablera oss i SHL efter allt krigande och kämpande där nere på isen.
Alla vill ju ha oss där.
Leksand drar alltid publik och det var nog inte riktigt det här SHL tänkte när man gjorde om systemet.
Att ett av de mest folkkära lagen skulle försvinna, till förmån för Karlskrona och Rögle.
Återigen, inget ont om dessa klubbar, men man har inte i närheten av samma dragningskraft som Leksand.

Nej, motgångarna tycs aldrig ta slut...